Presentation

Ett bra initiativ, Lars!... och som jag tar mig friheten att haka på .

Som snart 40-åring väggade i januari 2005 efter intensiva två år. Först heltidsstudier parallelt med två 25%-tjänster (som emellanåt totalt blev snarare 75-100%) under ca 1,5 år och därefter min första heltidsanställning som utredare på en FoU-verksamhet under ca ett halvår. Ensamstående med två barn växelvis boende och särbo. Tiden innan jag väggade präglades bl.a. av att min särbo fick ett utbrott av borrelia i oktober, och då förstås föll helt igenom, och jag själv fick en tung och länge ihållande förkylning i början av december. Julen och nyåret försvann som i en dimma... Är tämligen säker på att det var den 11 januari, sonen hade studiedag och jag satt hemma och försökte jobba med min utredningsrapport... men fick allt svårare att hitta ord och formulera mig.

Fick rätt snart en mängd olika symtom, men det jag först uppfattade var som en nästan brännande känsla ovanför och strax till höger om näsroten så fort jag försökte använda språket för att kommunicera. Fick också allt svårare att ens tänka i ord, så under ganska lång tid framöver befann jag mig nästan som i ett ordlöst vacuum inombords. Därför började jag inte förrän efter drygt ett halvår i ett demensliknande tillstånd förstå att det var arbets-/korttidsminnet som hade kapsejsat. Jag blev apatisk så fort jag upplevde att barnen eller andra i min omgivning ställde krav på mig; uthålligheten försvann nästan helt (orkade max en kvarts utomhuspromenad); jag blev ljudöverkänslig (fick ibland också ursinniga tinnitusutbrott); yrslig förstås... och ö.h.t. väldigt intryckskänslig; kunde inte längre läsa några böcker (det tog drygt ett halvår innan jag kunde läsa någotsånär igen( och inte heller göra flera saker samtidigt (t.ex. lyssna på musik medan jag gjorde något annat).

Mellan januari och juni det året träffade jag totalt fem olika familjeläkare, vilka omväxlande sjukskrev mig 50-100%. Tilläts således krascha ytterligare några gånger under våren 2005... Anställningen jag hade var en projektanställning, som löpte ut i juni det året... och med det hamnade jag ur askan i elden . Ty, att vara arbetslös och sjukskriven.. .nej, det ville inte mina familjeläkare veta av. Så plötsligt i augusti månad skulle jag till 100% stå till hela arbetsmarknadens förfogande, utan att jag för den skull hade blivit särdeles mycket bättre . Det var med råge den jobbigaste upplevelsen i mitt liv, och tack vare det byråkratiska maskineriet tog det över fyra månader innan jag kunde lista mig hos en ny läkare på en annan vårdcentral. När jag väl hamnade hos honom så vände min lycka något efter att han inledningsvis ställt den kanske självklara frågan: Har du blivit utredd? Vem vet, du kanske har en hjärntumör eller någon annan sjukdom... det kan ju inte jag veta! Så tack vare honom fick jag remiss till ett specialistteam (Enheten för Psykosomatisk Medicin), vilket resulterade i diagnosen utmattningssyndrom först i augusti 2006. Därpå följde, förstås, heltids sjukskrivning och en 40 veckor lång medicinsk rehabilitering i grupp. Påbörjade därefter arbetsträning i april 2007, vilken övergick till tillfällig anställning i juni 2008... och sedan fast anställning i april 2011. Arbetar idag 60% och ska arbetsträna ca 15%, men fick så en reumatisk diagnos i slutet av sommaren (efter besvär under drygt tjugo år och otaliga besök hos läkare och sjukgymnaster utan att någon förstått att det var s.k. ankyloserande spondylit )... vars behandling har förhindrat arbetsträning. Hoppas dock kunna komma upp i totalt 75% i vår, då ryggen i bästa fall har blivit bättre... och biverkningar från de antiinflammatoriska preparaten har försvunnit.

Nå, det finns förstås mer att berätta men jag nöjer mig så här nu. Tillför kanske mer vid något senare tillfälle .