Mångprofessionella team i psykiatrin

• Huvudsidan
• Bloggen

[Mikael Gustafsson]

Originalartikel hämtad från Örebro läns landsting här. Ett projekt som ännu pågår, men resultat har läckt ut i t ex tidningen "Vård & Vetenskap".

I de psykiatriska teamen arbetar människor från olika professioner för att tillsammans erbjuda patienterna psykiatrisk utredning och behandling baserad på en mångdimensionell syn på människan. Tanken med detta är ju att göra det möjligt att både bedöma och behandla patientens problematik ur flera dimensioner.

En genomgång av tidigare forskning om psykiatriska team i Sverige och internationellt visar att vi idag har en mycket begränsad kunskap om i vilken utsträckning ett mångdimensionellt synsätt präglar den psykiatriska vården. Kunskapen om vilka faktorer som påverkar arbetet i mångprofessionella team i psykiatrin med avseende på mångdimensionalitet i diagnostik och behandling är också begränsad. Det ter sig därför som en viktig uppgift att öka kunskapen om det psykiatriska behandlingsarbetet i dessa två avseenden.
Ett viktigt moment för samordningen av arbetet i det psykiatriska teamet är den gemensamma behandlingskonferensen. Den del av teamens arbete som här ska studeras är därför diskussion av patienter under behandlingskonferens.

Syftet med studien är att:
· beskriva det resonemang som förs kring patientärendena under behandlingskonferens för att på det sättet få en bild av vilka dimensioner av patienternas problematik som lyfts fram.
Syftet med studien är också att:
· konstruera en modell för vilka faktorer som påverkar hur teamets patientdiskussioner gestaltar sig under behandlingskonferens vad gäller vilka dimensioner av patientens problematik som lyfts fram.

Huvudhandledare: Professor Kjell Granström, IBV, Linköping universitet.

Bihandledare: Professor Ingemar Engström, Psykiatriskt forskningscentrum.

Studien kommer i maj 2009 att redovisas som en akademisk avhandling vid Institutionen för beteendevetenskap, Linköping universitet.

[Mikael Gustafsson]

I den tryckta versionen av Vård & Vetenskap, nr 3/2008, skrivs det bland annat:

I all vuxenpsykiatrisk vård i Sverige /.../ finns yrkesgrupperna läkare, psykologer, kuratorer, omvårdnadspersonal, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. /.../ Det gör det möjligt att bedöma och behandla patienten ur tre olika perspektiv - kroppsligt, psykologiskt och socialt. Vården utformas i en integrering av dessa perspektiv. /.../ Den forskning som hittills gjorts om hur mångprofessionella vårdteam fungerar pekar emellertid ut en del svårigeter med att få samarbetet att fungera bra.
- Min erfarenhet efter att ha arbetat ca 15 år i psykiatrin är att det många gånger är svårt att hålla igång mer än ett eller ett par perspektiv samtidigt. /.../ Kan man göra något för att hålla såvel ett kroppsligt, psykologiskt som socialt perspektiv aktuellt hela tiden?

Tyckte att den här aritkeln kändes viktig för mig, då jag har funderat en del kring mina egna turer med slika mångprofessionella team under min medicinska rehabilitering. Redan då när det begav sig, men ännu mer nu i efterhand, kan jag inte låta bli att slås av hur enormt starkt psykiatrin/psykologin har "omfamnat" ämnet utbrändhet: Trots att det fanns såväl läkare, sjukgymnaster, och ortopeder (alltså såna som torde ha ett större fokus på soma, inte endast psyke) på den mottagning jag kom till så dominerade det psykologiska snacket så totalt... Jag häpnade redan då över att just sjukgymnasterna och ortopeden snackade mer psykologi än de övriga (psykologer och socionomer) .

Och nu när jag två år senare äntligen har fått hjälp med min rygg, efter snart 20 års så gott som ständig värk nattetid, av en fristående sjukgymnast (mha av tejpningsteknik) inser jag hur oerhört underskattad just betydelsen av värkfria nätter var hos personalen på mottagningen ovan. Trots att jag tog med det i skattningsformuläret vid utredningen, så snackade man nästan mer om hur psykiska stressreaktioner kan åstadkomma smärtan  . Så någon egentlig behandling av somatiska besvär blev det aldrig fråga om under rehabiliteringen, utan endast övningar i "basal kroppskännedom" och "bildterapi"...

Nu skulle jag vilja utbrista: UPPVÄRDERA FYSISK SMÄRTA I SAMBAND MED REHABILITERING AV UTBRÄNDHET! Jag vet att jag inte är ensam om att må så välidigt mycket bättre när väl smärtan, och den panikångest det genererar, är borta. Det är ett helt annat liv !