Hej!
Jag öppnar en ny diskussionstråd som syftar till att försöka ge olika tips till den som nyligen har gått in i väggen. Tips som t.ex. kan ha att göra med vilka tankemässiga strategier man kan ha för att kanske något bättre hantera sin situation. Tips som kan utgå ifrån våra egna erfarenheter, i synnerhet vi som har varit med en stund (i mitt fall fr.o.m. januari 2005). Jag misstänker att det kan finnas många, många erfarenheter och en stor kunskap "out there" som i bästa fall kan vara till gagn för andra som dessvärre "rekryterats" på sistone till vår illustiga skara.
Visst, varje individ är unik och dennes situation likaså. Men inte desto mindre tror jag ändå att det finns många gemensamma drag och beröringspunkter. Vad tror du?
Så, vad har ni andra för tips? Lämna dem gärna genom att svara på detta inlägg.
- Logga in eller skaffa ett konto för att kommentera
Sömn som medicin
Hej!
Tipset från mig som prövat mycket under mina snart 11 år som utbränd är SÖMN....sova så bra som möjligt. I mitt fall med hjälp av Propavan och öronproppar. Mycket effektivt är att ta "nap" så fort sömingheten eller utmattningen sätter in. Minns förr när jag vaknade på morgonen och kände mig hyffsat pigg för att få det avrunnet bara jag stigit upp och knappt hunnit klä på mig. Så är det verkligen inte idag och jag hoppas att det inte är elva års nappande och sovande enbart som fått mig att funka så pass någorlunda normalt som det gör idag. Varje dag är en NY dag tänker jag. Som vanligt vet man inte hur man ska må men det är betydligt stabilare nu än, ja för bara några år sedan.
Så det finns hopp =)
Kram på er!
Sömnen jätteviktig
Hej där :-).
Tack för svar, Bagetti! Ja, sömnkvalitén är verkligen något att ta fasta på...
Mitt problem ganska länge var att inse hur dåligt jag hade sovit under många år innan "väggen", till stor del beroende på min reuamatiska ryggvärk som alltid har smugit sig på nattetid. När jag sedan efter väggen av läkarna fick frågan om jag som dåligt så svarade jag nästan alltid "Nej, jag har inte sovit sämre på sistone än normalt"... Med vilket jag avsåg att "normalt" för mig vara att ha minst ett uppvak någon gång mellan kl. 2 och 4, inte sällan p.g.a stelhet och värk, och sedan en oförmåga att kunna somna om tills klockan var ca 5.30... ca en halvtimme innan det sen var dags att gå upp... Ja, det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur jag mådde många mornar...
Så visst: Sömnen är jätteviktig!
Å apropå det: Nu är det hög tid att sova ;-)! Sussa gott!
Sömnen
Precis, tänkt många gånger när man fått sömn frågan att JÖSSES sover jag dåligt. Sover inte alla så?? Och kroppsvärken...trott alla har så... Så har det visat sig att jag har och går fortfarande med konstant småvärk. Antagligen för att kroppen spänner sig...vet inte...men tröttande är det ju såklart och då sover man dåligt uppepå det....knasigt. Inte undra på att man väggade till slut =)
Nä...
...det är inte ett dugg konstigt :-o
Leken!
Mitt tips, utöver det där om sömnen som jag självklart skriver under på, är att försöka fokusera på sådant som är spontant roligt och lekfullt. Att försöka sortera bort så många måsten som möjligt, låta andra ta ansvar för dem, och ägna den smula energi som ändå finns kvar i kroppen åt sådant som bara känns skoj och lekfullt. Det gjorde jag ganska tidigt efter väggen, vill jag minnas, och då höll jag på mycket med webbteknik... främst genom att skapa forum på nätet... å tjöta med folk som tog sig dit... å så. Jag lade också ned mycket tid på att göra film med datorns hjälp.
Ett resultat av mina leklustar blev t.ex. forumet www.racingmates.se, något som fortfarande är stolt över eftersom det än i dag lever med högsta välmåga. Där fick jag också många möjligheter till att göra film, då vi spelade in våra tävlingar. Tyvärr är nog de flesta filmklippen borta nu, eftersom Google lade ned sin video-tjänst till förmån för Youtube :-(. ... Eller... jo, jag hittade ett klipp ändå
. Lite löjligt kan tyckas måhända... men vansinnigt kul att göra :-)
Sömn - Kost -Träning
Om jag ska tipsa om min metod att bli frisk behöver ni även lite bakgrund, så jag skriver en hel del men jag hoppas kunna hjälpa någon med vad jag gör. Har man blivit eller misstänker att man håller på att bli utbränd kan det vara till hjälpt vart man ska börja, jag kände mig väldigt vilsen och det enda jag visste till en början var att jag behövde hjälp, proffisionell hjälp. Men lärde mig att jag framförallt behövde hjälpa mig själv. Om du inte orkar läsa allt står stegen tydligt längre ner.
Jag är 23 år och blev för två år sedan sjukskriven på grund av min utbrändhet. Jag fick kämpa väldigt hårt för att få hjälp och det här var jag väldigt medveten om att jag skulle få kämpa med så jag tog mina "sista" krafter och tog till en känsla som visade sig vara väldigt användbar nämligen ilska. Jag visste vad jag var tvungen att skaffa mig riktig hjälp och komma in i systemet innan jag kunde "slappna av" för jag hade aldrig mått så dåligt som jag gjorde innan. Jag kämpade för att överleva skulle jag vilja kalla det för hade jag inte krigat för att få hjälpen hade jag inte varit där jag är idag.
Jag mår alltså redan bättre (inte frisk än) efter två år och jag har hittat en väg som fungerade väldigt "snabbt" om man får ta till sånna ord när det gäller utmattning men på ett ostressat sätt och utan krav på mig själv har jag lyckats ta mig ur hålet utan att plågas allt för mycket i onödan.
Kan även nämna att det var en hård kamp med tanke på att min arbetsgivare inte hjälpte mig på 8 månader och jag var helt utelämnad samtidigt som en läkare på hälsocentralen satte mig på starka mediciner utan att ha någon som helt bevakning genom kurator eller likande så jag blev helt lämnad av hela systemet för. Bad om hjälp å månader min det fanns ingen hjälp enligt dem. Man chansade med medicineringen (som jag gav upp med efter två veckor för jag fick för mig att börja skada mig själv utan att jag någon sin varit lagt åt det hållet och har inte tagit en enda tablett efter det) och man lämnade mig även om arbetsgivaren hade vissa ansvar att följa upp mitt mående. Inte nog med det så lurade min arbetsgivare av mig min anställning och sänkte den istället för att sjukskriva mig och jag som då var 21 år och aldrig haft ett jobb innan förstod inte att man kunde bli sjukskriven om man mådde så psykiskt dåligt att man inte kunde gå till jobbet. (kämpar än med att få ersättningen de är skylldig mig)
Jag måste även säga att jag har haft väldigt tur för jag såg friskare ut än jag var och det är inte så bra om man söker hjälp. Jag framstod som en väldigt normal person för jag klagade inte utan lät och såg istället väldigt stark ut när jag satt där och berättade om mig själv (var i krigar läget i hjärnan och kämpade för att hålla mig på ytan tills jag kände mig säker) och det bidrog med att jag blev misstrodd för att bara vara trött och inte utbränd. "Du har bara en livskris som alla kan ha, du klarar dig, se bara till att säga ifrån när folk beteer sig dumt mot dig" som kuratorn som drog ut på mitt lidande sa.
Här kommer svaren för att bli frisk enligt mig:
Jag började försöka förstå att jag var utbränd och acceptera att jag inte fungerade som alla andra längre MEN att jag kunde jobba för att bli frisk.Skaffade mig Samtalstöd minst 1 gång i veckan genom hälsocentralen i första hand som remiterade mig vidare till psykiatrin på sjukhuset.
1. SÖMN - Jag började ordna upp en sak i taget, sömnen först, sedan när jag sov regelbundet (relativt regelbundet, det var verkligen inte perfekt men jag började få lite mer energi än innan) kunde jag börja med nästa steg. Sömnen fungerade inte alls ibland men då höll jag mig ändå till de andra stegen.
2. KOST - När jag började se efter vad jag åt, jag skulle för det förstaskulle jag inte äta mer än min pojkvän utan mindre, sedan började jag sätta fasta mattider. Varje tredje timme åt jag lite. Jag åt kanske samma sak men jag åt i alla fall varje tredje timme vilket gjorde att sötsugen försvann och jag fick mer energi under dagen. Jag funderade över vad som var normalt att äta (portionsstorlekar) och till mesta delst åt jag knäckebröd med en kopp te till en början, det som var enkelt att ta sig sig men samtidigt inte äta för mycket för efter tre timmar skulle jag ju vara hungrig igen.
3. TRÄNING - Jag satte ett mål för mig själv och det var att MINST fem minuter per dag skulle jag träna och vara stolt över det. Jag var för isolerad för att våga gå ut vid det här laget och min sambo fick släpa ut mig på promenader på kvällarna om jag ens tog mig ur soffan men vi hade en trampmaskin(vilket var min räddning) som jag kunde ställa mig på och bara trampa. 5 Min varje dag, inget mer och om jag kände att jag orkade lite till så utökade jag med 5 min. Mitt mål varje dag blev då bara att klara dom fem minuterna som till slut blev 45 min (efter 6 månader) VARJE DAG.
Jag fick följa en hälsosam och försiktig rutin varje dag, min vardag fick ett syfte. Och jag fick känna mig stolt över mig själv.
En nyckel i min rehablitering var när jag lärde mig att förstå att ångest attackerna jag fick varje dag inte var något farligt utan att det alltid är som en våg som går över, man dör inte och jag upprepade för mig själv att det inte var farligt.
Tre saker man naturligt behöver för att må bra, inga konstigheter.
Jag säger inte att alla ska vägra medicin, ibland behövs det verkligen men Jag valde att vägrade medicin och gjorde min sömn, kost och träning till min egen medicin. Idag märker jag att om jag inte tränar så tappar jag mina endorfiner och jag märker tydligt att jag egentligen skulle ätit tunga droger för att må bra. Jag valde att ta kontroll över mitt mående och jobba hårt men även liva väldigt mycket genom att låta det ta tid och vägra låta läkare och kuratorer få mig att ta en snabba vägen för att man ska må bättre snabbare. I slutändan mår jag inte bra förrän jag faktiskt mår bra och det kommer ta lika lång tid även om jag medicineras eller tränar och följer min rutin.
Jag har inte bara varit sjukskriven i två år, jag bygger upp mig själv från grunden, Jag är långt ifrån frisk men jag vet att jag kommer vara ruskigt stabil i både kropp och själ när jag tar mig ur det här. Jag stärker mig själv och mina rutiner i sån utsträkning att det har blivit en livstil. Jag har gått ner 26kg, blivit mindre stessad, mina panikattacker är näst intill borta och jag tror jag har lagt grunden för min framtida karriär inom träning och hälsa, min sjukgymnast sa även att jag redan nu (om jag var frisk) skulle jag kunna föreläsa om rehablitering.
Klarar jag det här så klarar ni garanterad också av det, vi är bara männsikor och RUTINER är lösningen.
Tack!
Oj, stort tack för din utförliga feedback, Meka
! Och så kul att veta att du är på bättringsvägen, inte minst!
Ja, nog är det så att man får kämpa å stå i en hel del. Inte minst vad gäller förståelsen från andra som med sin egen rehabilitering -- både psykiskt och fysiskt. Det är ingen lätt väg, å den som vågar kalla mig för "psykiskt bräcklig" åker snart på däng, hähä
. För det är så jag känner, att man behöver vara otroligt stark... i all sin utsatthet, isolering och alla mer eller mindra knepiga symtom som poppar upp.
Tack än en gång!
Tack Själv!
Tack! Jag är så otroligt tacksam för den här sidan.
Om folk i omgivningen ser på folk som har blivit utbrända som svagare människor är i så fall bara okunnighet. Alla vi som sitter i den här sistsen vet att vi är sjukt starka och som alla andra så har man en gräns. Det är bara det att vi inte lärt oss sätta upp våra gränser i tid. Jag fick lära mig ett tankesätt som jag skulle träna på av min samtalskontakt, nämligen att skydda mina gränser. Jag har övat på det här och första steget var att börja tänka på vilka gränser an själv hade, sedan börja försvara dem ifall någon försökte trampa på dem.
Ett exempel på det var när jag var med en väninna som tjatade på mig att jag skulle dricka alkohol och även om jag sa nej så fortsatte hon, jag till och med förklarade för henne varför jag inte ville dricka. Istället för att vara artig och dricka så hade jag all rätt att bli fly förbannad och om jag var tvungen, skrika även, för att få den här människan att fatta. Just denna gångnen misslyckades jag men det var början på min övning. Efter det slutade jag dricka helt faktiskt och jag började bygga på mina gränser.
Man har faktiskt rätt att bli fruktansvärt arg om någon försöker köra över ens gränser, hur små de än är så är det era gränser som ska värderas väldigt högt - Det är dessa gränser som skyddar oss från att fara illa och från att ta mer än vi kan hantera.Nu blev det mycket skrivet igen :) men det är så mycket som behöver komma ut och jag hoppas man förstod vad jag menade. Jag är riktigt frustrerad just nu på hur folk ser på mig utifrån och jag inte vill ens vara öppen med att jag är sjukskriven längre (inom familjen och kompis kretsen) för folk tittar bara, de säger inget. Får en stark känsla av att de tror att jag bara utnyttjar systemet och inte vill jobba pga min unga ålder.